Vem är Sveriges bästa krishanterare?

Jag har länge velat göra en enkel studie där jag intervjuar olika branschföreträdare och ber om en lista på vilka de anser är Sveriges bästa krishanterare, och varför dessa personer anses bra. Med ”krishanterare” avser jag i detta sammanhang individer som ses som nyckelpersoner för en bra hantering av en akut händelse som samtidigt berör flera olika segment av samhället, exempelvis en omfattande översvämning eller en snabbt eskalerande pandemi. Sådana personer kan vara representanter från organisationer som har geografiskt områdesansvar, eller andra som av olika anledningar hamnar i ett arbete att åstadkomma organisationsgemensam inriktning och samordning.

Jag är väl medveten om att det kan finnas ett glapp mellan vem man vill ha och vem man faktiskt behöver, men låt oss återkomma till det längre fram.

Tyvärr har det inte funnits tid att systematiskt samla på mig branschens åsikter i frågan. Jag har emellertid stora öron och lyssnar intresserat när man talar om förebilder. Jag håller också ögonen öppna på vilka som ofta bjuds in att tala under konferenser och utbildningar. Även om det inte finns en officiell topplista så dristar jag mig att påstå att det finns en inofficiell ranking där en handfull individer tillskrivits en viss status på grund av sin duglighet. Det handlar om personer med olika bakgrund och organisationstillhörigheter.

Även om det är lockande att i detta läge börja droppa några namn så tror jag att det är klokast att låta bli. Jag hoppas på diskussion, men vill inte att en sådan ska förorenas av för mycket prestige. Istället tänkte jag fokusera på vad jag uppfattar är karaktäristika hos de individer som branschen håller högt. Detta är alltså inte på något sätt vetenskapligt belagt, och min avgränsning av vilka som tillhör ”branschen” är luddigt subjektiv.

Utifrån min erfarenhet så finns det ett par karaktäristika som tycks gå igen hos personer som av omgivningen anses som föredömen.

(1) De är personer som klättrat ned från Mt Stupid. Varianter av Mt Stupid har cirkulerat länge på nätet och grundtänket kan förklaras enligt följande: Tänk en graf med två axlar där det på y-axeln återfinns ”Benägenhet att uttala sig i en viss sakfråga”, och på x-axeln återfinns ”Faktisk kunskap i sakfrågan”. Kurvan börjar i origo och ökar logaritmiskt till en punkt då en individ fyllt på med så mycket kunskap att individen börjar förstå vad hen inte förstår. Benägenheten att uttala sig sjunker och kurvan vänder nedåt. När sedan ytterligare kunskap inhämtas stiger kurvan igen.

Bild1

 

 

 

 

 

 

Mt Stupid är alltså den första puckeln på kurvan där man gärna uttalar sig, men utan insikt i hur lite man vet. Idéen om Mt Stupid kan kopplas till den vetenskapligt bevisade Dunning-Kruger-effekten, dvs beteendet att individer som är okunniga inom ett visst område ofta överskattar sin verkliga förmåga inom detta område. Och tvärt om. Individer med stor reell förmåga inom ett område underskattar ofta denna.

Vi har nog alla varit igenom faser där vi egentligen borde ha knipit igen, men vi visste ju inte att vi inte visste. (Så är det t ex när man gläntar på dörren till en ny spännande forskningsdomän.)

När man klättrat ner från Mt Stupid så tar man ofta med sig en nypa ödmjukhet inför nästa klättring när höjd kunskapsnivå åter sammanfaller med större benägenhet att uttala sig. Detta var kanske en onödigt lång utvikning för att säga något enkelt….Hursomhelst, jag tolkar det som att många personer som anses bra på praktisk krishantering ofta har passerat Mt Stupid för länge sedan och har en stor ödmjukhet inför sin uppgift, sin omgivning och den komplexitet som måste hanteras. Alla krishanterare har inte en sådan ödmjukhet, helt enkelt för att de inte vet vad de inte vet.

(2) Många har en förvånansvärt mjuk ”vardagspersonlighet”. De stormar inte runt och domderar, utan för sig mer eftertänksamt. Nästan med en aura av småputtrig mysighet. Man skulle lite djärvt kunna koppla detta till sympatiskhet som en personlighetsdimension utifrån ”Big Five-modellen” (t ex Costa & McCrae, 1992). Att uppfattat dugliga krishanterare ligger högt på ”sympatiskhetsskalan” skaver lite mot den forskning som säger att medarbetare faktiskt kan föredra en ”osympatisk” chef. En ”osympatisk” chef anses ha bättre förmåga att ge rak feed-back och är på det sättet mer effektiv än någon som luddar in informationen (se ex Markman, 2013). Här finns oklarheter, och det är naturligtvis skillnad på sammanhang och sammanhang.

(3) Trots avsaknaden av fältherrens pråliga auktoritet har de en omisskännlig karisma. Karisma är en luddig term, men kan ses som personlig utstrålning/charm. Här finns en trevlig koppling till forskning. Exempelvis den kände tyske sociologen Max Weber menade att karisma är ett sätt att utöva makt. Och att utöva makt är inte en helt oviktig aspekt av att bidra till inriktning och samordning under olyckor och kriser.

(4) De har en förmåga att se helheter och samband, fast de inte alltid tycker det själva. Många krishanterare som bedöms dugliga har inte bara en sakkompetens. De har också ofta en förmåga att tänka abstrakt. Som jag skrev i föregående inlägg så är detta inget som ses som speciellt eftersträvansvärt, men likväl verkar det vara en återkommande kvalitet. Det är naturligtvis omöjligt att utifrån allmänna intryck uttala sig om hur folk tänker, men min tolkning är att många individer som anses skickliga har en bra förmåga att hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt och fastnar inte i det minutoperativa. Detta kopplar till abstraktionsförmåga.

(5) De har en mycket god social/kommunikativ förmåga. De kan prata med de flesta om de mesta och kan alltså anpassa sitt prat till mottagare som uppvisar väldigt stora olikheter. Risk för fördomsförstärkning här, men tänk rigid beslutsfattare från försvarsmakten kontra representant från lokalt trossamfund. Denna sociala/kommunikativa förmåga leder i regel också till att krishanterarna har ett gediget nätverk som förgrenar sig in i olika samhällssegment. Även på denna punkt kan vi koppla iakttagelsen till forskningen, som gång på gång lyfter fram de sociala nätverkens betydelse för praktisk krishantering. Det gäller att känna rätt folk. Kalla det funktionell vänskapskorruption om ni vill.

Nu när jag formulerat mina reflektioner så inser jag att jag riskerar att göra något dumt. Nämligen att ge näring till en uppfattning som tillskriver enskilda individer mer betydelse är vad som nog faktiskt är rimligt. Vi tycks ha ett omättligt behov av att lyfta fram hjälten och trivialisera komplexa skeenden genom förklaringsmodeller där hjälten styr upp och ställer allt till rätta. Enskilda individers beteenden kan naturligtvis ha stor betydelse, men det finns väldigt många variabler som påverkar hur en händelse utvecklas.

Sen var det det här med en eventuell skillnad mellan vad man vill ha och vad man faktiskt behöver. Återigen, jag gör inga anspråk på att kunna förmedla en helt rättvis bild av vad branschen bedömer vara eftersträvansvärda kvaliteter hos krishanterare. Jag bara delar med mig av mina personliga reflektioner. Det hade varit möjligt och roligt att göra en ordentlig undersökning.

Vad som hade varit ännu mer intressant är att studera vad som faktiskt behövs av krishanterare, utifrån ett ”kallt vetenskapligt objektivt perspektiv”. Det är dock inte lika lätt. Vissa kvaliteter kan man resonera sig fram till, men kategoriska sanningar är sällan giltiga i vårt fält. Orsak-verkan är svåranalyserat och vi har fortfarande inga vettiga kriterier för vad som är bra och vad som är dålig krishantering. Mer om detta i ett kommande inlägg.

 

1 kommentar

  1. Jag delar förmodligen Din bild av kriterierna. Tyvärr utesluter det nog ganska många människor…

    Svara

Skicka kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>