Vi tittar för mycket framåt och borde börja med att tänka innanför boxen

Detta är möjligen ett besynnerligt inlägg från någon som är anställd för att jobba med utveckling och forskning, men ibland får man stiga utanför sitt lokala perspektiv och snegla på det stora hela.

Jag har den senaste tiden medverkat vid olika utbildningssituationer och seminarier där olika aktörer diskuterat brister och utvecklingsbehov inom såväl internationell som nationell krishantering. Ofta framstår det som att många aktörer och individer springer framåt med sådan fart att de springer ifrån de svar och lösningar de egentligen söker. Det finns en hel del i den dammiga bokhyllan som fortfarande kan vara användbart.

Ett internationellt exempel på hur diskussionerna ofta förs hämtar jag från ett möte med ACAPS i New York strax före sommaren. ACAPS jobbar med att stärka förmågan till internationell krishantering och sammanlänkar en lång rad internationella aktörer. Man erbjuder verktyg, träning, analyser, fältsupport mm. Jag var inbjuden till mötet som representant för akademin och skulle tillsammans med ett par hundra deltagare (politiker, myndighetspersoner, representanter för NGOs, FN-personal m fl) diskutera nya riktlinjer för internationell akut katastrofhantering som ska fastställas i samband med nästa års World Humanitarian Summit i Istanbul.

Det var två saker som slog mig under detta möte. För det första är de gamla riktlinjerna (som i många delar är kloka) ännu inte fullt implementerade. Man jobbar alltså inte efter riktlinjerna, åtminstone inte utifrån den omfattning som först var ambitionen. Det är därför lite svårt att med säkerhet säga om det behövs nya, och hur de nya i så fall måste justeras utifrån de gamla. Den andra iakttagelsen är att svaret på många utmaningar är att ”man MÅSTE tänka utanför boxen!”. Men frågan är om man inte ska börja med att tänka INNANFÖR boxen och se om det fungerar först….

”Att tänka utanför boxen” riskerar att bli en universallösning när kunskapen om existerade regler/principer/tankesätt är för dåliga. Alla problem i det moderna samhället är inte nya och överraskande, men ibland låter det så. Andelen svarta svanar kan reduceras genom att tillgodogöra sig befintlig kunskap, men sånt kostar tid och ansträngning.

I vårt nationella sammanhang påbörjas kontinuerligt en rad olika utvecklingsprocesser, ofta grundade på fragmentariska behovsanalyser gjorda av enskilda aktörer/individer. Inte sällan överskuggar ambitionen att ta fram något nytt viljan att titta efter vad som redan finns.

Utan att i detta inlägg nästla mig alltför långt in i diskussioner om New Public Management (igen…) så menar jag att den styrning av utvecklingen som staten i dagsläget anammar, exempelvis genom fördelning av så kallade 2:4-medel, är bekymmersam. Det är i ärlighetens namn för lätt att få pengar till utvecklingsprojekt som inte grundas i ordentliga problemanalyser och tillräckliga kunskapsinventeringar. Det skapas konkurrens snarare än strategisk styrning.

Ett konkret exempel på när utvecklingsambitionen riskerar att dra fram för snabbt är MSBs regeringsuppdrag utifrån hanteringen av skogsbranden i Västmanland. En av huvuduppgifterna för arbetsgruppen som jobbar med detta uppdrag är att föreslå förändringar utifrån erfarenheterna från den akuta hanteringen av branden och dess konsekvenser. Jag har förtroende för den arbetsgrupp som jobbar med uppdraget (de har i mitt tycke djup och bred kompetens inom området, koll på historiken och vet vad som redan finns), men jag är oroad över alla de påtryckningar och förväntningar som uppenbarligen sköljer över dem, och som arbetsgruppen på något sätt måste förhålla sig till. Påtryckningar och förväntningar på genomgripande (och snabba) förändringar, trots att kunskapen om ”det rådande systemet” inte är tillräckligt implementerade. Kanske hade allt fungerat bättre om ”systemet” och de möjligheter ”systemet” medger hade tillämpats fullt ut? Eller om fler beslutsfattare i god tid dammat av några gamla hyllvärmare?

Vill man vara krass kan man sammanfatta det som att den nuvarande konstruktionen för att hantera samhällsstörningar (ansvarsindelningar, principer, osv) har funnits i många år, men är till del fortfarande okänd. Det finns en mängd litteratur som innehåller svar på flera av de frågor som många ställer sig, exempelvis hur man kan arbeta med hjälp av stab, hur man bör planera under tidspress, hur man kan arbeta med lägesbilder etc.

De senaste årens myndighetsgemensamma arbete med ”Gemensamma grunder för ledning och samverkan vid samhällsstörningar” implementeras just nu. Här kan vara läge att nämna att många delar i ”Gemensamma grunder…” egentligen inte är nya, utan bygger på befintlig kunskap från forskning och praktik. Av olika anledningar har denna kunskap inte fått fäste. Nu har kunskap förpackats om, och viss ny kunskap lagts till. Framförallt har arbetet skett i ett aktörsgemensamt sammanhang (en utveckling i sig) och mycket mer krut än vanligt läggs på implementering. En gissning är dock att det kommer ta många år innan ”Gemensamma grunder…” har landat, och att det under tiden kommer påbörjas en rad parallella entusiastiska förändringsinitiativ.

Summa summarum: istället för att stå still och andas, plocka av det befintliga smörgåsbordet, så snubblar många framåt och lämnar befintlig och giltig kunskap bakom sig i den ständiga jakten på förändring. Det är rimligt att lugna denna språngmarsch och överföra resurser från arbetet med att ta fram ny kunskap till arbetet med att göra något vettigt av den kunskap som redan finns. Börja med att bygga en rejäl box och tänk innanför denna innan du stressar runt utanför, så kanske du löser fler problem än du tror!

11 Kommentarer

  1. Det är fantastiskt skönt att någon har summerat detta på ett så klokt sätt. Precis samma iakttagelser har jag med flera gjort inom andra områden. Så tyvärr är det nog en sjuka som samhället lider av idag. Undrar bara vilken medicin som skulle kunna fungera mot det?

    Svara
    • Bra fråga. Kanske mer fokus på utbildningsfrågor, kompetenskrav osv?

      Svara
  2. Så rätt! Detta har jag försökt, om än med begränsad ordmängd på Twitter, att få krisberedskapsetablissemanget (oj vilket långt ord!) att förstå. Min utgångspunkt har alltid varit att stabsfunktionerna måste fungera utan gnissel. Och det gör de inte idag.
    Men med korrekta rutiner för formering av funktioner samt informationsdelning inom stab kommer den samlade lägesbilden att bli optimal.
    Dessa rutiner är de få staber som tillämpar.

    Kan det vara så att vi haft ett generationsskifte inom beredskapsområdet med nya chefer med stort självförtroende men små kunskaper och erfarenheter. Med 70- och 80-talisternas stora självförtroende har kanske verkligheten rusat ifrån tanken.
    Observera, inget ont om utveckling, men den tar som sagt tid och tills dess krävs att vi som författaren skriver behöver tänka inom boxen. Kunskapen finns där redan.

    Svara
    • Tack för ditt inspel! Frågan om självförtroendet ibland är för stort är intressant. Speciellt om man kopplar det till ambition att tillgodogöra sig kunskap. Nu är jag ju själv född på sent 70-tal, så jag är kanske inte helt neutral i mina betraktelser. Mitt intryck är nog att självförtroendet varierar hos alla åldersgrupper och är inte alltid i harmoni med faktisk kompetens. Ser inte att självförtroendet är större bland yngre än äldre, men jag kan ha fel.

      Svara
  3. Hmm, denna dynamik känns igen från den största kunskapsproducenten av alla, skolan. Där verkar experimentlustan vid överstigit de positiva effekter åtgärdspaketen syftat till (åtminstone enligt PISA-mätningar, som säkert har sina brister de med). Avseende krisberedskap är en kontinuerlig analys och anpassning till en föränderlig omvärld nödvändig, vilket i och för sig inte innebär att gamla lösningar (eller delar därav) inte kan fungera framgent. Om man tror på detta kan det vara en framgångsrik modell att förpacka gammalt vin i nya flaskor. Illusionen om förändring är måhända tillräcklig för att få ”framsynta” att testa saker som fungerar men som de sprungit förbi utan att veta om det?

    Svara
    • Jag tror att fenomenet definitivt är närvarande i andra domäner, ex skolan. Sen menar jag inte att man ska vara binär och satsa på antingen eller. Men en korrigering av resurstilldelning tycker jag kan motiveras

      Svara
  4. Ja herregud så sant! Väl formulerat! Vi vet redan väldigt väl vad som brister och vad som behöver göras. Vi behöver implementera den kunskap vi redan har. Inte utreda och forska mer!!!

    Svara
  5. Tack Mia! Jag menar inte att man helt ska sluta utveckla och forska, mer att det vore lämpligt att strategiskt styra utvecklingen (med annat än pengapåsar) och för tillfället låna lite resurser från utvecklingen för att se till att det som är utvecklat verkligen kommer till nytta. (Det kan ju iofs också betraktas som utveckling…)

    Sen tycker jag att forskning har lite andra spelregler än annan utveckling. Med forskning så utvecklas kritiskt tänkande och långsiktig kompetens tas fram genom exempelvis doktorandstudier. Denna kompetens tror jag är viktig. Forskning utgår från långa tidsperspektiv och det tar ofta lång tid innan forskningsresultat kan nå ut på grund av långa granskningsprocesser mm. Nu är jag ju väldans jävig på denna punkt förstås…

    Svara
    • Mycket bra skrivet och tänkt! Tack för detta. Vi har idag mycket bra system, regelverk och ganska tillfredställande ledningsystem. Sättet att tänka kanske är det allra viktigaste att förändra eller förstärka. Problemet ligger i hur vi ska skapa den Sk förmågan att hantera en händelse vilket innefattar en tillräckligt bra beslutsfattnng. Beslutsfattning och sättet att tänka hör alltså ihop. Alltså måste människor utbildas, tränas och övas i detta. Analys innanför och utanför boxen bygger också på att man kan sitt eget men också andras område tillräckligt bra för att ta beslut som leder till förväntad samordning och inriktning.Vi vet redan idag var det brister och det finns evidensbaserad forskning att ta till sig men.. Nyckeln är utbildning! på bredd och djup inom flera områden och då inte enbart i gemensamma grunder. Det tänket ska appliceras och bearbetas in i det som redan finns. Forskning, utbildning och implementering ska alltid följas åt. Om vi bara forskar och sedan direkt implementerar kommer vi stöta på patrull. Utbildning, träning och övning behövs på bred front för att omsätta kunskaperna och börja bygga förmåga till att tänka, agera och analysera rätt. Centrala medel för utbildning inom kris och katastrofmedicinsk beredskap behöver åter tillföras då vi idag pga av stora personalflöden inte har kvar de vi tidigare utbildat.
      Under tre år har landstingen i Sverige fått en väldigt liten del utav krisberedskapspengarna. Detta kommer inom några år urholka en tidigare mycket kompetent stark sektor fullständigt. Bara för att vi nu satsar på något nytt betyder inte att vi ska skåpa ut allt annat. Seminarium och workshops är nog bra men individens förmåga att göra rätt måste tränas upp parallellt och får inte glömmas bort. När vi utbildat och implementerat fullt ut först då kan vi studera detta fullt ut. Sedan ska vi mäta, analysera och utvärdera med olika mått, modeller, metoder och ansatser. Forskning tar tid, utbildning likaså plus att det kräver mera långsiktiga ekonomiska satsningar. Först när vi når dit kan vi säga om detta med en ökad inriktning och samordning ledde till ett bättre resultat. Vi tror det men.. Vi har inte kunnat påvisa den effekten riktigt än-:) För sjukvården tog det 10 år innan föreskrift implementerats hos alla landsting. Vi har sedan studerat och vet att det sättet att leda en händelse räddar liv. Det tar tid!!?

      Svara
      • Tack för ett långt och engagerat svar Helen! Det finns en del att avhandla på temat. Vi får se till att skapa möjligheter att diskutera vidare och kanske påverka strategerna

        Svara
  6. Att skapa boxen ”Gemensamma grunder för ledning och samverkan vid samhällsstörningar” tog drygt två år. Som tidigare sagts är innehållet både gammalt och nytt. Styrkan är att den är skapad tillsamman med ca 70 myndigheter. Det i sig är en implementering och en acceptans av innehållet.
    Nu finns det ett koncept som skall göras känt/införas för hela krisberedskapssystemet. Det har börjat 2015 och kommer att hålla på till 31 dec 2018.
    Några av målen för implementeringsprojktet är
    Aktörer med ansvar för samhällsskydd och beredskap
    • Grunderna tillämpas vid samhällsstörningar och aktörerna agerar samordnat (har en samsyn på hur ledning och samverkan ska bedrivas).
    • Projekt och koncept kopplade till samverkan och ledning tar sin utgångspunkt i grunderna.
    • Aktörerna använder ramverket för teknik och system för att dela information.
    • MSB ger stöd till implementering i egen eller aktörsgemensam organisation.
    Aktörer som erbjuder metod-, teknik- och kompetensstöd
    • Det finns etablerade former för kvalitetssäkring av utbildning och övning inom samverkan och ledning.

    Avsikten är att det skall finnas en grundbox och att utbildningar och övningar skall bygga på konceptet.
    Eftersom personerna som finns i systemet inte stannar kvar så länge på en befattning måste utbildningssystemet vara uppbyggt så att man kan kompetensutveckla alla nya in i grundboxen. Tidigare inlägg är mycket kloka och nu gäller det att tålmodigt och under lång tid sätta grundboxen. Bara det är ett arbete på kanske 5 år som sedan måste underhållas.

    Svara

Skicka kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>