Risken med att försöka förstå hur det hänger ihop

Reporter: – Kan det inte vara så att…..?

Expert: – Jag vill inte spekulera, men…

Jag är förmodligen inte det ende som nästintill tvångsmässigt springer runt i regnet av extra nyhetssändningar och försöker fånga all tänkbar information som kan hjälpa mig att skapa mening i en minst sagt turbulent samtid. Med mening menar jag här inramning och förståelse av sammanhanget. (För vidare fenomenologiska djupdykningar hänvisar jag till Husserl, Ponty, eller någon annan skarpsinnig tänkare.) Meningsskapandet just nu är svårt. Globala kriser, lokala kriser, individuella kriser, parallella kriser och sammanhängande kriser ger upphov till frågor som skapar frågor som skapar frågor.

Mediekonsumenternas behov av meningsskapande skapar tillsammans med ett mediemaskineri på högvarv en självförstärkande tromb av spekulationer och mer eller mindre vilda tolkningar om vad som händer och vad som är på väg att hända. Frustrationen av att inte riktigt veta hur man ska tänka kring situationen dämpas tillfälligt av snäva ögonblicksbilder eller uttalanden gjorda av bekymrade auktoriteter. Men snabbt skapas nya frågetecken som tarvar nya narrativ.

Forskarvärlden har länge varit intresserad av medias betydelse för hur vi förstår och hur vi hanterar situationer som liknar de vi befinner oss i nu. Till en början med kan vi konstatera att media inte bara påverkar hur allmänheten ramar in och förstår (eller inte förstår) vad som händer under en krissituation. Media påverkar också ramarna för hur offentliga aktörer tänker, ibland till mycket stor del (se t ex. Vasterman, Yzermans och Dirkzwager, 2004). Med andra ord är media med och sätter fokus på vad som kommer diskuteras, hur det kommer diskuteras, och framförallt hur det INTE kommer diskuteras bland beslutsfattare hos våra myndigheter och i den politiska sfären.

Att påstå att man som myndighetsperson eller politiker inte anpassar sitt beslutsfattande till pågående mediedramaturgi är aningslöst (se t ex. Stocchetti & Kukkonen, 2011). Det skulle dessutom vara tämligen svårt att bevisa eftersom beslutsfattare till besvärade stor del är omedvetna om varför de fattar de beslut de fattar (se t ex. Kahneman, 2011 eller March, 1991).

Förutom att mediedramaturgin riskerar att styra hur myndigheter och politiker uppmärksammar, definierar och åtgärdar hjälpbehov, så finns en risk att den pågående spekulationsivern leder till självuppfyllande profetior. De senaste veckorna har jag många gånger hört frågor som ”Om x händer i Sverige, hur skulle människor reagera?”, eller ”Om den här informationen skulle visa sig vara sann, vad kommer y göra då?” Ibland bygger de påföljande spekulationerna på någon form av ”systematiserad erfarenhet” och levereras av ämnesauktoriteter, ibland bygger spekulationerna på ytliga analyser, naiva gissningar och felaktiga föreställningar om mänskligt beteende.

Oavsett kvaliteten på spekulationerna så kommer morgondagens krissituation delvis vara ett resultat av hur vi spekulerar idag. Självuppfyllande profetior har länge diskuterats inom bland annat sociologin och ekonomin och är ett fenomen som kan hittas i alla organisatoriska sammanhang (se t ex. Heyes, 2002 eller Merton, 1968), såväl inom näringslivet som inom myndighetsvärlden och politiken. Det finns alltid en risk att låta pretentiös när man refererar till kända forskares kända citat, men det är svårt att låta bli att återge vad Dennis Gabor (Nobelpristagare i fysik) skrev 1964: ” The future cannot be predicted, but futures can be invented.”

Såhär långt kan vi konstatera att vi som individer tycks ha ett nästintill omättligt behov av att förstå vad som händer och vad som håller på att hända. Media försöker tillgodose vårt behov, men når inte hela vägen. Den information som mediekonsumenten efterfrågar finns nämligen inte, åtminstone inte samlad och förpackad på ett begripligt sätt. När ingen vet, men alla väldigt gärna vill veta, tycks spekulationer vara en framkomlig väg till förståelse. Spekulationer påverkar sannolikt hur kriser definieras, hanteras och utvecklas.

Ovanstående resonemang kan ses som en reflektion över en tämligen tygellös mekanism som utgörs av en kombination av människors omättliga behov av att förstå och en oändlig mängd informationskanaler, men samtidigt en brist på klargörande och säker fakta. Hur ska man då förhålla sig till detta?

En bra början är att stanna upp och tänka till istället för att okritiskt haka på och åka med. Media, experter och allmänhet måste inta ett betydligt mer kritiskt förhållningssätt till spekulationer som verktyg för meningsskapande. Naturligtvis ska man kunna testa tankar om hur saker och ting hänger ihop och kan utvecklas, men inte utan ett kritiskt prövande av rimlighet och en stor portion ödmjukhet inför det faktum att tanken kan vara ett blindspår. Vi måste både våga och ha förmåga att ompröva vår inramning och förståelse av det sammanhang vi verkar i. Det kan låta självklart och lätt, men när maskineriet skenar vill man inte gärna byta spår.

 

Hayes, N. (2002). Managing Teams: A Strategy for Success, Cengage Learning EMEA.

Kahneman, D. (2011). Thinking, Fast and Slow. Macmillan

March, J. (1991). How Decisions Happen in Organizations, Human-Computer Interaction, 6, s. 95-117.

Merton, R., K. (1968). Social Theory and Social Structure. NY: Free Press.

Rothman, J. (1997). Resolving Identity-Based Conflict In Nations, Organizations, and Communities., San Francisco: Jossey-Bass Publishers.

Stocchetti, M & Kukkonen, K. (2011). Critical Media Analysis – An Introduction for Media Professionals, Oxford.

Skicka kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>