Att tänka längre än näsan räcker

Har vi helt gett upp tanken om att agera proaktivt? Mycket tyder på det, och det är ingen bra utveckling. Detta inlägg är lika mycket ett försök till tankestimulans som ett symptom på ren uppgivenhet.

Först lite om hur jag tänker kring reaktivitet vs proaktivitet. Lite förenklat kan man säga att ett reaktivt beteende innebär att man agerar på de oönskade konsekvenserna av en situation som redan har uppstått. Ett proaktivt beteende handlar om att man agerar för att minska eller eliminera potentiella oönskade konsekvenser så fort man ser konturerna av en situation som ser ut att kunna ge upphov till sådana konsekvenser. Både reaktivt och proaktivt beteende är förknippat med risker. En risk vid reaktivt agerande är naturligtvis att de oönskade konsekvenserna blir svåra, kostsamma, eller rentav omöjliga att hantera när de väl står i farstun. Proaktivt agerande omfattar alltid osäkerheter då det bygger på antaganden. Ett antagande är just ett antagande och om antagandet visar sig vara fel finns en risk att resurser har lagts på något som inte behövs göras.

”Samtidens stora händelser är knappast som blixtar från en klar himmel”

För att agera proaktivt måste man ha en radar, man måste veta hur man tolkar vad radarn visar, man måste slänga ett öga på radarn då och då, och sist men inte minst; man måste aktivt handla om något av betydelse något dyker upp. Jag tror att det finns radarutrustning, men hur är det med resten? Hur kan en så stor mängd beslutsfattare bete sig som att samtidens stora händelser och förändringar kommer som blixtar från en klar himmel?

Sverige blir taget på sängen av flyktingkrisen. Kommuner, centrala myndigheter och politiker saknar handlingsplaner och stuvar in tusentals traumatiserade människor i mässhallar, Berts boenden (Bert får dock i detta sammanhang anses ha agerat proaktivt i sin affärsverksamhet) och i tältläger i Revingehed. Det råder förvirring när det gäller ansvar och prioritering. Får vi bryta mot byråkratins regler? Ska vi stänga bron? Vad gör dansken? Det råder yrvakenhet, men signalerna på att situationen är på väg att uppstå har funnits på radarn i många år.

Helt plötsligt kretsar svensk krishantering kring civilt försvar. Man talar om ”hastigt förändrat säkerhetsläge” och ”brutalt uppvaknande”. Möten blir hemliga och sekretesstämplarna går varma. Försvarsmakten placerar personal på Gotland och dammar av gamla sjömålsrobotar. Hur är det med skyddsrum och beredskapslager egentligen? Det råder yrvakenhet, men signalerna på att situationen är på väg att uppstå har funnits på radarn i många år.

Trump twittrar sig fram till presidentposten i världens största kärnvapenmakt. Han erbjuder enkla lösningar, snabba lösningar och hårda nypor. Han attraherar väljare från olika läger som alla tycker att de fått det sämre och som vägrat nya tankar kring könsroller och allas lika värden. Någon vilt svingande pajsare från radikalhögern blir mäktig rådgivare. Hur blir det med NATO? Kommer Trump rida runt på en björn i bar överkropp och rysk tschapka-mössa? Det råder yrvakenhet, men signalerna på att situationen är på väg att uppstå har funnits på radarn i många år.

”Vi sprattlar till och hasplar ur oss spontana system-1-beslut”

Exemplen ovan leder lätt tanken till valhänt beslutsfattande på politiskt nivå, men är resten av samhället så mycket bättre? Njae, jag är inte så säker på det. Politiker blir inte valda på långsiktiga strategier, utan på andra grunder såsom att ”vara emot”, ”ge ett alternativ”, ”riva upp”, fixa skolan på 100 dagar”, ”stänga gränserna”, eller vad det nu må vara. Det är vi som väljer. Visst, några viftar med ”långsiktiga visioner”, men ofta så fluffiga och orealistiska att de knappast kan orienteras under tanken om proaktivt beteende.

Många av oss lever helt enkelt ett reaktivt liv med fokus på här och nu. Man käkar pommes och hoppar träningen. Man skiter i att spara på banken och lånar istället. När det sedan uppstår allvarliga vällevnadssjukdomar eller skuldsanering råder det yrvakenhet, men signalerna på att situationen är på väg att uppstå har funnits på radarn i många år. Istället för att ta oss tid att titta på radarn, fundera över vad de olika signalerna betyder och agera proaktivt sprattlar vi alla till yrvaket och hasplar ur oss spontana system-1-beslut när de stora konsekvenserna redan infunnit sig och begränsat vårt möjlighetsrum.

Naturligtvis finns det exempel på proaktiva undantag i olika samhällsgrupper. De som tänker kring scenarioanalyser, fipplar med reporäntor, kämpar mot miljöförstöring, ägnar sig åt prepping osv. Men den traditionella samhällstrenden ter sig väldigt reaktiv. Vi anpassar oss helt enkelt. Det ligger något darwinistiskt över det hela.

”Proaktivitet bör diskuteras utifrån olika perspektiv”

Proaktivitet bör diskuteras utifrån något form av systemperspektiv och utifrån någon form av tidsskala. Exemplen ovan med flyktingkris, säkerhetsläge och USA-val kopplar till övergripande systemperspektiv och långa tidsskalor. Hur ser det ut om vi tittar på kriser ur ett lite snävare perspektiv?

Min uppfattning är att det finns lite lättare förutsättningar för att vara proaktiv på taktisk och operativ nivå. Systemperspektiven är snävare och tidsskalorna kortare. Informationen man måste ta hänsyn till är mer gripbar, om än osäker. ”Vi kanske skulle göra en brandgata här då vinden kan få en annan vindriktning i morgon”, eller ”Vi bör flytta resurser till Stortorget då vi har fått underrättelse om att motdemonstranterna kommer avvika från överenskommen rutt”.

När det kommer till mer strategiska nivåer blir förutsättningarna att vara proaktiv annorlunda, och troligen svårare. Längre tidsskalor och fler saker att ta hänsyn till. Betydelsen av politiska, ekonomiska och mediala aspekter växer och rör till det. Exempel på reaktivt beteende på en mer strategisk nivå är beteendet hos flertalet (inte alla) länsstyrelser i samband med flyktingsituationen förra året. Även under skogsbranden i Västmanland fanns det ett avvaktande/reaktivt beteende på strategisk nivå. Det saknas verktyg för att göra prognoser och agera proaktivt på dessa nivåer. Hur jobbar man med radarn? Vad behöver man veta? Hur stora osäkerheter ska man acceptera? Vilka är riskerna med att binda upp resurser på något som kanske inte behöver göras? osv.

”Att arbeta proaktivt på strategisk nivå kräver abstrakt tänkande”

Hur många beslutsfattare på strategisk nivå använder sig av en beslutsplan? En beslutsplan ”talar om när man senast kan fatta beslut för att kunna leverera en effekt när den behövs. Planen bör innehålla dels tidpunkter som anger när behov av beslut sannolikt kommer att uppstå, dels indikatorer som kan ge underlag för att bestämma om besluten ifråga kommer att behöva tas.” (s. 64 i Gemsamma grunder för samverkan och ledning, MSB, 2014).

Att arbeta proaktivt på strategisk nivå kräver abstrakt tänkande. Det gäller att kunna bygga mentala modeller av ett komplext sammanhang, se samband, identifiera och förstå signaler, och göra analyser. Men som jag uppgivet konstaterat många gånger förr; många avvisar abstrakt tänkande och teoretiska kunskaper som något helt onödigt och oanvändbart i praktiken. Det gäller att visa handlingskraft här och nu! Det är inte oviktigt, men jag hävdar med viss bias att det reflekterande långsiktiga beslutsfattandet baserat på kritiska analyser är minst lika viktigt.

Sammanfattningsvis ser jag ganska dystert på förutsättningarna för att den politiska nivån ska agera mer proaktivt. Vem är intresserad av att åstadkomma effekter som inte syns förrän efter nästa val, eller kanske inte syns alls. Resultaten av ett proaktivt arbete genererar sällan klick eller beröm. Tyvärr tycks den allmänna politiska trenden gå mot än mer kortsiktighet och antiintellektualism. Jag vill hävda att man nästintill patologiskt undviker att titta på radarn som sedan länge blinkar vilt när det kommer till signaler inom exempelvis sjukvård, bostad, och integration. Kanske vänder det någon gång framöver. Mycket tycks gå i cykler.

Dock ser jag lite mer ljust på förutsättningarna att åstadkomma ett bättre proaktivt beteende när det kommer till mer ”avgränsad krishantering”. Med rätt insatser av centrala myndigheter i kombination med lokala och regionala initiativ går det att åstadkomma förändring. Förhoppningsvis kommer vår hastiga insikt om ett förändrat säkerhetsläge leda till samtal om hur den generella proaktiva förmågan ska utvecklas och premieras på lokal, regional och central nivå. Fram till att det händer något får vi väl lita på Darwin och hoppas att vi kan anpassa oss in i framtiden.

 

 

 

 

 

 

 

2 Kommentarer

  1. Jag får flera och långa tankar kring detta, så det blir bara korta sammanfattningar:
    – För att förstå framtiden, måste man förstå historien. Allt för många tycks vara historielösa och lever, precis som Du är inne på, i nuet.
    – Förståelse kräver kunskap. Och kunskap är väl kanske inte något som direkt premieras.
    – Allt för många har svårt att skilja mellan ”åsikt” och ”fakta”. Det är lätt att bli proffstyckare och slänga ur sig saker som låter bra, men som egentligen inte har något som helst värde.
    – Höga beslutsfattare tillsätts inte som en följd av sina meriter. Allt för många befordras helt enkelt (långt) över sin kompetensnivå.

    Vi kanske ska samla ihop några av oss omeriterade i nuet så vi kan proffstycka fram några åsikter…?

    Svara
    • Tack för kommentaren Stefan! Kul att det triggar flera och långa tankar! Många läsare enligt statistiken, men det är få som skriver nåt här….

      Svara

Skicka kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>