Totalförsvarstankar del 1 – Vi behöver samordning nu!

Den nya diskursen

Denna text skrivs tre dagar innan Försvarsberedningen lämnar över sin rapport ”Motståndskraft” till Försvarsminister Peter Hultqvist. Försvarsberedningens rapport förväntas ge underlag till inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. Denna text skrivs efter att jag har läst KKrVA:s senaste publikation ”Ett nytt totalförsvar – viktigare slutsatser”, en form av vitbok som ett inlägg i debatten. Det vore ingen överraskning om vitbokens budskap till del återkommer i försvarsberedningens rapport. Det finns all anledning att anta att de olika författarna anammar samma nya, eller möjligen nygamla, berättelse om totalförsvaret. Pendeln svänger tungt och snabbt.

Det är dags att rusta upp. Totalförsvar. Omfångsrika ambitioner fyllda med cybercommandon, luftvärnsrobotar, fältsjukhus och avdammade skyddsrum serveras till hungriga MÖP:ar, ängsliga politiker och myndighetsrepresentanter som bara för några år sedan fokuserade på isländska askmoln, fallolyckor och nedfallna träd i Småland. Nu är det allvar! Det civila samhället har alltför länge lallat runt i samverkanslimbo och blundat för det verkliga hotet.

Vill man ta till forskar-lingo så är det läge att tala om en rejäl förändring av diskursen kring samhällets säkerhet. Vi ser inte bara en markant förskjutning av fokus, utan också en rejäl tillväxt av aktörer som engagerar sig i diskussionen om hur Sverige bör rustas upp. Jag lämnar det till forskarkollegorna att i detalj analysera detta paradigmskifte och vem, eller möjligen vilka, som nu äger problemformuleringsprivilegiet. Övergripande konstaterar jag att det är svårt att uppnå en tillfredsställande lägesbild av den nya diskursens alla vinklar och vrår. Jag, och förmodligen alla som reflekterar kring den snabba omsvängningen, inser att med förändringen följer en lång rad frågor som behöver besvaras. Några exempel: Vad betyder egentligen ”resurs” inom ramarna för totalförsvar? Vem är resurs och vem är inte resurs? Är barnomsorg en lika viktig resurs som drivmedel och bombskydd? Ser försvarsviljan lika dan ut som 1982? Är erfarenheter från kalla kriget enbart bra, eller kan de samtidigt utgöra bias som hindrar nödvändigt nytänk?

 

Utveckling av ledning och samverkan

Jag upplever att det finns bränsle till en nästintill outsinlig mängd blogginlägg på olika teman kopplade till det nya totalförsvaret. Det är inte uppslagen, utan tillgänglig tid, som begränsar möjlighetsrummet. Det är söndag idag, och jag har funnit en lucka som räcker för att plita ner en textidé som legat och jäst en längre tid. Väldigt kort sammanfattat grundas detta inlägg i min frustration över bristen på nationell inriktning och samordning av utvecklingsinitiativ inom ramen för utveckling av samlad förmåga till totalförsvar. Den fortsatta delen av detta blogginlägg tar sin utgångpunkt i den utveckling som sker och planeras inom området ledning och samverkan, en nyckelkomponent i framtidens totalförsvar.

Synergin av ett allt större intresse bland politiker, tjänstemän och allmänhet, samt mer pengar in i ”systemet”, har skapat en kreativ grogrund för olika utvecklingsaktörer inom området ledning och samverkan. Lägg där till modern styrning av offentlig verksamhet där pengapåsar alltför ofta fördelas utan tydliga mandat och specifika uppdrag. En sådan ordning skapar såväl möjligheter, som konkurrens och positionering. Det gäller att synas, höras och få ekonomisternas öra. Naturligtvis finns det en hel del gott som följer med lite konkurrens. Entusiasm, ambition och entreprenörskap är heller inga dåliga ingredienser i sig, men alla dessa ingredienser måste balanseras mot behovet av någorlunda enhetlighet. Speciellt då det anses vara bråttom (läs försämrat säkerhetsläge, och sikte på framgångsrik totalförsvarsövning 2020).

De många utvecklingsinitiativen inom ledning och samverkan företas av såväl myndigheter, som frivilligorganisationer, intresseorganisationer, konsultföretag och forskare. Många med ambitionen att verkligen bidra till en ökad förmåga, och några med ambitionen att få sin del av kakan av nytillkomna resurser. Inriktningen och samordningen av denna helhet av utvecklingsinitiativ saknas. Ingen stor drake, såsom Försvarsmakten eller MSB, har mandat att åstadkomma inriktning och samordning genom att bestämma över andra (ledning), och det finns i nuläget inget fungerande forum för att åstadkomma inriktning och samordning genom gemensamma överenskommelser (dvs genom samverkan).

Ett vanligt misstag tycks vara att underskatta mängden olika aktörer som engagerar sig i utvecklingsfrågorna, och dessa aktörers inneboende olikheter och drivkrafter. Det är lite samma misstag som många opinionsbildare gör när de ofta yvigt förespråkar en ”krisgeneral”, eller ”civil ÖB” som ska styra upp samverkanslimbon på den civila sidan. Utan att fastna i några detaljer så bromsas hela diskussionen av att ingen är speciellt tydlig med vad som är att betrakta som resurser. Ju fler resurser som ska inordnas under ett centralt styre, desto svårare blir det. Möjligheterna till fungerande centralisering styrs till stor del av omfånget av resurser och deras inneboende olikheter. Att skapa en centraliserad ledningsfunktion för en handfull traditionella responsorganisationer är inte omöjligt, kanske rentutav önskvärt, men en centralisering av en bred uppsättning organisationer med helt olika språk, motivationer och ideal är en annan femma. Om jag sammanfattar detta sidospår: Förslag att skapa mer centraliserade ledningsfunktioner måste utgå från en tydlig beskrivning av de resurser som ledningsfunktionen ska hantera, och vilka villkor resurssammansättningen möjliggör.

Med dessa trösklar i åtanke dristar jag mig ändå till att föreslå en central funktion för att åtminstone delvis komma tillrätta med bristen på inriktning och samordning av utvecklingsinsatser inom ledning och samverkan. Att åstadkomma inriktning och samordning, a la top-down, innan något händer, omfattas av andra möjligheter än de som präglar ett plötsligt spontant elände, som utifrån historien ofta initialt präglas av självorganisering och bottom-up beteende. Om vi skapar en central funktion för inriktning och samordning av utvecklingsinsatser, a la top-down, kan vi inte förvänta oss att alla organisationer kommer anpassa sig till en gemensam helhet, men förhoppningsvis tillräckligt många av de resursstarka och inflytelserika som i dagsläget inte riktigt drar åt samma håll.

 

Nationell strategisk funktion för inriktning och samordning av utvecklingsinsatser

En centraliserad funktion för inriktning och samordning av utvecklingsinsatser inom området ledning och samverkan skulle ha i uppdrag att prioritera bland utvecklingsbehoven (bruttolistor finns det gott om), och komma överens om hur utvecklingsarbetet ska bli samordnat. Vem gör vad?, i vilken ordning?, och vilka synergieffekter kan skapas? En strategisk funktion som utgår från idén om gemensamma överenskommelser är en rimlig lösning utifrån nuvarande förvaltningstekniska förutsättningar, speciellt om vi vill ha effekt fort, och inte om 10–15 år. Ingen aktör kan ensam anta uppgiften att åstadkomma inriktning och samordning av helheten av utvecklingsinsatser som produceras av centrala myndigheter, universitet/högskolor, forskningsinstitut, konsultföretag m fl.

Frågor om ledning och samverkan bör ses som grundläggande för framtidens fungerande totalförsvar. För att effektivitet i utvecklingsarbetet ska kunna uppstå behöver den strategiska funktionen bemannas av de högsta cheferna från ett urval av nyckelorganisationer, samt analytiker med olika kompletterade kunskapsdomäner. Vid ett sådant urval är det av största vikt att tänka brett kring resurser, och inte bara fastna i traditionella tankebanor. Förutom sedvanliga aktörer som ägnar sig åt utveckling och förmågehöjande verksamhet inom området ledning och samverkan, såsom Försvarsmakten, MSB, Polismyndigheten, Försvarshögskolan och FOI, behöver representanter från exempelvis skola, vård och omsorg finnas med. Det finns en uppenbar risk att en nationell strategisk funktion bemannas av en tämligen homogen konfiguration av herrar som var med under kalla kriget (eller önskar att dom var det) och som talar myndigt när de citerar Clausewitz, Moltke och van Creveld. Missförstå mig inte, inom denna grupp finns en stor, imponerande och nödvändig kunskap som kommande utvecklingsprocesser i högsta grad är beroende av, men ska vi få till fungerande ledning och samverkan i ett totalförsvar som verkligen är ett totalförsvar på riktigt, så krävs kompletterande kompetens och perspektiv, även i utvecklingsarbetet.

För att deltagarnas (läs chefernas) överenskommelser ska leda till effekt i rimlig tid krävs att funktionen inrättas nu. Inte sen. Idag alstras alltför mycket spillvärme genom parallella osammanhängande initiativ som initierats av drivna totalförsvarsentreprenörer. Försök att åstadkomma inriktning och samordning i efterhand är kostsamma. Vi har inte råd med det.

//Christian Uhr

 

*Denna text är författad i rollen som fristående forskare med fokus på ledning och samverkan.

 

 

2 Kommentarer

  1. Jag uppfattar att MSB har den rollen som du efterfrågar i ditt blogginlägg. Att de bör ta ett ansvar för samordning av nationella initiativ till utveckling av totalförsvaret. Men, jag antar att du söker något mer än dem. Kan du utveckla vad i så fall. En annan myndighet eller en tydligare styrning av MSBs roll i detta sammanhang?

    Svara
    • Hej Marcus, och tack för kommentar!
      Min uppfattning är att MSB inte har tillräckligt mandat eller resurser för att åstadkomma inriktning och samordning av utvecklingsinsatser som företas av en mängd olika självständiga och tämligen resursstarka aktörer. Det har ingen annan myndighet heller. Dessutom tror jag inte det är möjligt att utifrån bland annat rådande förvaltningsstruktur centralisera funktionen jag talar om till en enda myndighet. MSB kan knappast utifrån nuvarande ordning bestämma vad ex ett forskningsinstitut eller ett universitet ska göra. Tanken att MSB skulle peka med hela handen mot FM eller Polismyndigheten känns inte heller så realistiskt just nu. Jag tror inte heller det skulle vara så bra. Det skulle ställa krav och förväntningar som skulle vara mycket svåra att leva upp till. Att låta en aktör helt plötsligt bestämma över utvecklingsarbete, kanske låter bra i teorin, men i praktiken så skulle det bli en clash mot nuvarande förvaltningsstruktur/kultur som skulle kosta mer än den ger.

      Det är därför jag förespråkar en nationell strategisk funktion som består av en klok sammansättning av de högsta cheferna från olika utvecklingsaktörer. Funktionen arbetar utifrån tanken om gemensamma överenskommelser. Representanterna går sedan hem till sina respektive organisationer och utövar ledning utifrån dessa överenskommelser. Nyckeln för att detta ska fungera är att den strategiska funktionen inkluderar de högsta cheferna (med stöd av analytiker med kompletterande kompetens), och att överenskommelserna är mycket tydliga. Man måste gå längre än att tala om gemensamma visioner.
      //Christian

      Svara

Skicka kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>