Crash course

Ett vanligt problem när man diskuterar saker som ledning, samverkan och ledarskap i samband med krishantering är att de som för dialogen pratar förbi varandra. Detta beror till stor del på att individer har olika preferenser och lägger olika innebörd i centrala termer. Nedanstående text är tänkt att bygga en gemensam förståelsegrund som underlättar en utvecklande diskussion/debatt. Kort och gott förklaras viktiga begrepp som används i denna blogg.

Innan vi går vidare är ett generellt klargörande på sin plats. Jag gör inte anspråk på att nedanstående ämnesinramning är ”den enda rätta tolkningen”. Däremot vilar inramningen på etablerade nationella och internationella förslag från både myndigheter och forskarsamhälle.

Terminologin fungerar oavsett vilka ideal och lösningar man vill föra fram.

 

Olika termer för allehanda eländen

Det finns inga entydiga definitioner av termerna olycka, kris och katastrof. Både på svenska och på engelska brukar man diskutera termerna som företeelser med olika magnitud, eller påverkansgrad, ur ett samhällsperspektiv. En olycka (vanligen emergency på eng.) kopplar normalt till en händelse med mindre samhällsomfattning än exempelvis en kris (crisis) eller katastrof (disaster, catastrophe).

Det finns flera förslag till ”skalor” där termerna rangordnas utifrån samhällsomfattning och hanteringskaraktäristika (vilka fenomen som uppkommer i samband med hanteringen av eländet). Dessa skalor är långt ifrån samstämmiga.

Både på svenska och på engelska är ibland kris (crisis) en paraplyterm som kan kopplas till såväl individ som samhälle. Kris kan också inkludera ”hot om”, eller ett nära förestående, elände. För att krångla till det ytterligare betraktas även engelskans emergency i vissa sammanhang som en paraplyterm som täcker crisis, disaster och catastrophe. Allt beroende på vem du pratar med.

Innan 2009 fanns det i Sverige två stora centrala myndigheter som jobbade med eländen, Räddningsverket (SRV) och Krisberedskapsmyndigheten (KBM). Därtill fanns Styrelsen för psykologiskt försvar. (Dessa slogs 2009 ihop till nuvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB). Mycket förenklat kan man säga att KBM lade beslag på termen kris och SRV termen olycka. Därigenom skapades en lite olycklig dikotomisering.

Ett problem som funnits när man beskriver eländen är att många utgår från ett enda perspektiv. Ofta utgår man från ett samhällsperspektiv. Men en liten olycka för någon kan vara en kris för någon annan, eller en stor katastrof för den tredje. Det handlar bland annat om hur nära det drabbade sammanhanget man befinner sig och vilken roll man har. Dessa olika perspektiv syns också i myndigheternas retorik.

För att stimulera förmågan att samtidigt förstå olika perspektiv introducerade MSB 2014 termen samhällsstörning. Samhällsstörning är alltså en paraplyterm, men som till skillnad från exempelvis kris eller engelskans emergency inte belastas med konkurrerande tolkningar.

I denna blogg kommer säkerligen samtliga ovanstående termer att användas. Det som avgör val av ord är sammanhanget och vilka diskussioner och texter jag hänvisar till. Jag anser att rent stilistiskt så fungerar ”olyckor och kriser”, samt ”samhällsstörningar”, ganska bra för att fånga det mesta som kan drabba samhället, även väpnat angrepp. När det finns behov av förtydliganden av perspektiv gör jag det.

Med ”krishantering” avser jag hantering av händelser som hotar och/eller drabbar många segment av samhället.

”Krishanteringssystemet” är ett så luddigt begrepp att jag inte använder det alls.

 

halifax_explosion

 

 

 

 

 

Kanadensaren Samuel Prince anses vara den som först genomfört en systematisk studie av vad som i historieböckerna omnämns som en omfattande katastrof. I sin avhandling Catastrophe and Social Change (Prince, 1920) studerade han hur samhället hanterade den stora explosionen i Halifax när ett ammunitionsfartyg exploderade i samband med att hon krockade med en pir i hamnområdet. I samband med explosionen omkom eller skadades 22% av samtliga invånare i Halifax. Läs mer om Samuel Prince här.

 

Samhällets resurser

När samhället drabbas av en samhällsstörning engageras en rad resurser beroende på händelsens art. Vid en mindre trafikolycka uppträder exempelvis kommunal räddningstjänst, polis och ambulans på skadeplatsen tillsammans med någon privat bärgare och medtrafikant som stannat för att hjälpa till.  Vid en samhällsomfattande händelse kan en stor mängd resurser engageras. Ibland är resurserna mångfacetterade och helt olika varandra i sin struktur och sin kultur.

Under en händelse som exempelvis en omfattande översvämning kommer den totala resursmängden bestå av olika delar av flera kommuner, en eller flera länsstyrelser och landsting, ett flertal centrala myndigheter, privata företag, frivilligorganisationer, trossamfund, enskilda individer osv. Hanteringen av en internationell katastrof kan inkludera flera tusen olika organisationer, alla med sina särdrag.

Olika sätt att se på samhälleliga resurser är ofta en källa till missförstånd i diskussioner och debatter. Med jämna mellanrum dyker det upp diskussioner om centralisering vs decentralisering av ”systemet”. Vad många glömmer bort i dessa sammanhang är att definiera vilka resurser som ska inkluderas i förslagen.

 

FEMA-resurser

 

 

 

 

 

 

 

I samband med omfattande händelser engageras ett konglomerat av olika resurser. Blåljus, militär, privata företag, frivilliga, trossamfund, m fl agerar samtidigt.

 

Resursernas förmåga måste omsättas till effekt

Oavsett hur utformningen av resurser ser ut så finns det ett behov av att omsätta resursernas förmåga till effekt. Förmågan hos samhällets resurser bör användas till att på bästa sätt möta de hjälpbehov som uppstår i samband med en samhällsstörning.

För att förmåga ska komma till nytta behövs inriktning och samordning. Resurser behöver inriktning i bemärkelsen att de behöver agera mot ett eller flera mål. De behöver samordning för att kunna hjälpa varandra där det är möjligt och för att inte vara i vägen för varandra.

Man kan diskutera inriktning utifrån olika nivåer och utifrån olika tidsskalor. Ofta hänger nivå och tidsskala ihop. En inriktning på en övergripande nivå omfattar ofta många resurser och är tänkt att gälla långt fram i tiden. Övergripande inriktningar kan styras av saker som myndighetsinstruktioner och uttrycks ibland som strategiska mål, visioner eller liknande.

Motsatsen till en övergripande inriktning är en detaljerad inriktning av arbetet exempelvis på en skadeplats. En sådan inriktning kan formleras jämförelsevis detaljerat och sträcker sig inte speciellt långt fram i tiden.

Man kan tänka sig inriktningar som vektorer, rörelseriktningar, som pekar mot olika mål. Övergripande inriktningar, detaljerade inriktningar, och allt däremellan, existerar på en gång. Ibland hänger de inte ihop. Det är här samordning kommer in.

Samordning behöver åstadkommas för att vår omvärld inte är helt förutsägbar och för att det inte alltid är möjligt att tidigt i ett skede åstadkomma inriktningar som tar hänsyn till varandra. Samordning behöver åstadkommas såväl i ett planeringsskede som under en den akuta hanteringen av en olycka eller kris, oftast på olika olika nivåer i samhället. Åstadkoms inte samordning så finns det stor risk att samhällets resurser inte används på ett effekt sätt, eller att de rentutav motarbetar varandra.

Namnlös

 

 

 

 

 

 

 

 

Inriktning och samordning på olika systemnivåer. Bilden är hämtad från Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar (MSB, 2014, s. 199).

 

Det finns olika sätt att skapa inriktning och samordning

Inriktning och samordning kan åstadkommas på flera olika sätt. Två av sätten är ledning och samverkan. Ett tredje är självorganisation (eller självsynkronisering som flertalet militärt orienterade forskare skriver). Oavsett händelsens omfattning kommer inriktning och samordning i regel ske utifrån en blandning av ledning, samverkan och självorganisation.

Flera forskare hävdar att självorganisering blir mer framträdande ju större samhällsomfattning den aktuella händelsen har, men samtidigt finns det gott om belägg för att självorganisering förekommer vid relativt små (ur ett samhällsperspektiv) händelser. Jag berör bland annat detta i min avhandling från 2009.

Ledning handlar lite förenklat om att inriktning och samordning åstadkoms genom att någon bestämmer över andra. Vid ledning utgår denna någon (måste inte vara en individ) från antingen mandat (juridisk term – tänk ”befälsrätt”), eller från överenskommelse. Ledning utifrån överenskommelse innebär att man kommer överens om att en eller flera personer tillåts att bestämma över andra. Ledning utifrån överenskommelse bygger ofta till stor del på förtroende.

Ledning utifrån överenskommelse är mer flyktigt och omfattar till skillnad från ledning utifrån mandat inte formella sanktionsmöjligheter.

Samverkan handlar om att man tillsammans åstadkommer inriktning och samordning utan att någon är överordnad någon annan. Exempelvis sitter man i förhandling och tar gemensamma beslut som grund för gemensam inriktning och samordning.

Samverkan kan ge förutsättningar för ledning genom att samverkan leder till en överenskommelse att någon får bestämma över de andra.

För att medvetet åstadkomma inriktning och samordning (genom ledning eller samverkan) krävs lite förenklat tre saker: 1) Man måste förstå vad som händer, 2) Man måste komma fram till vad som behöver göras, och 3) Man måste se till att det blir gjort. Beslutsfattande är en viktig del i de två första stegen. Det tredje kopplar till ledarskap.

Ledarskap handlar om…..

Om termerna ledning, samverkan, inriktning och samordning är behäftade med mångtydighet är det inget mot ledarskap. Ledarskap kan betyda lite vad som helst, men en kärna som många återkommer till är att ledarskap har att gör med att utöva inflytande, motivera och möjliggöra för andra att bidra till en organisations effektivitet och framgång (se ex. the GLOBE-study). Jag har en bred tolkning av organisation i dessa sammanhang.

Bass, en inflytelserik forskare inom området, menar att sökandet efter en enhetlig definition av ledarskap är lönlös. Hur man ramar in ledarskap beror på vilket syfte man har och vilket sammanhang man diskuterar (det samma gäller termerna ovan).

I samband med att vi pratar om inriktning och samordning av resurser under olyckor och kriser kan ledarskap kopplas till mellanmänskliga interaktioner och hur man ser till att saker och ting faktiskt blir gjorda.

En viktig fråga att lyfta är hur lämpligt det är att tala om ledarskap i samband med samverkan. Finns det inte en motsägelse att samtidigt tala om ledarskap och samverkan (där man tillsammans åstadkommer inriktning)? Jo det gör det, men samtidigt finns det i mitt tycke inget bra sätt att yttrycka den mellanmänskliga dimensionen i samband med samverkan. Det skulle vara ”samverkansskap”, men det låter onekligen lite krystat.

 

Genaral Patton v2 mahatma-gandhi-31

 

 

 

 

 

 

 

General Patton och Mahatma Gandhi. Möjligen lite olika i sina karaktärer och metoder, men båda lyckades ofrånkomligen åstadkomma inriktning och samordning.

 

Många av termerna som används i det aktuella sammanhanget har inte strikt avgränsade gränssnitt. En kris kan också vara en olycka. Ledarskap flyter in i ledning och samverkan, osv.

Om någon vill fördjupa sig i ovanstående resonemang föreslår jag följande referenser: